Det största hotet mot svensk suveränitet är idag den troliga utvidgningen av EUs beslutsrätt genom att organisationen förvandlas till en federal statsbildning. Medlemskap i denna skulle vara ytterst negativt för svensk demokrati, eftersom denna då i stor utsträckning blir kraftlös. Senare kommer ett annat och större hot, som är ännu mer negativt för Sverige. Förslaget om en Ny VärldsOrdning (NWO) kommer ju så småningom att aktualiseras och inledningsvis orsaka en ”debatt” om styrelseskicket i den världsstat, som denna självfallet nödvändiggör. Med tanke på hur ”debatten” om frågorna om utvidgningar av EUs beslutsrätt eller Sveriges anslutning till Nato tidigare skötts, finns anledning att betvivla de svenska politikernas vilja att verkligen ha en seriös diskussion i frågan. De kommer istället att på alla sätt försöka förmå väljarna om det starka behovet av en världsregering stödd och kontrollerad av ett världsparlamen. En VärldsOrganisation (VO) bildas då sannolikt efter långa förhandlingar, vilken kan fatta beslut om lagar och via en regering styra världens utveckling.
Förenta Nationerna, som i denna situation skulle förlora mycket av sitt nuvarande existensberättigande, skulle självfallet föras fram som den naturliga basen (eventuellt med namnändring) för den nya organisationen. Dess medlemmar skulle därvid också förväntas att genom ett nytt avtal övergå till att bli medlemmar i denna Världsorganisation (VO). Eftersom man vill, att så många som möjligt av världens länder förblir medlemmar, kommer säkerligen tidigare länder, som ingått i FN, ha någorlunda lätt att tillåtas ingå i VO. Men i detta fall duger sådana mjuka medlemskrav inte alls. VOs beslutsområde gäller ju nu för varje stat vitala frågor.
Ett skäl till att FN/VOs beslut inte skulle vara acceptabla för demokratiska länder är, att en väsentlig del av dagens medlemsstater i FN är auktoritärt styrda. Om vi ser på FNs medlemmar år 2022 var 95 av 167 länder antingen halv- eller heldiktaturer. Av de så kallade 72 demokratierna är 48 sådana med brister. Majoriteten av världens länder och befolkningar lever således under någon form av diktatur med mer eller mindre kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter. Villkoren att medlemmarna i FN ska hålla fria val och observerar mänskliga rättigheter har systematiskt brutits av alltför många länder, och organisationen har inte funnit kraft att – eller velat – motverka detta effektivt. FN-ledningen har kanske inte med hänsyn till sina globala framtidsmål velat irritera de aktuella länderna. Och man har ju tidigare inte ens kunnat upprätthålla sin egen stadga om mänskliga rättigheter. Bland annat har man för muslimska länder godtagit en särskild sådan. Bara detta att ett stort antal medlemsländer inte ens formellt godtar FNs stadga gällande mänskliga rättigheter måste vara en stark varningssignal, att värderingarna i världens olika länder ligger alltför långt från varandra för politisk globalisering och överstatliga organ.
Försvagning av Väst
Den pågående försvagningen av västländerna, som sker genom deras okloka energipolitik (orsakad av klimatpolitiken) och därav orsakad ökad överföring av industri till utvecklingsländerna och främst Kina, accentuerar farorna för västdemokratierna. Ifall dessa nämnvärt försvagas industriellt och då så småningom finansiellt, är frågan hur stor vikt, som världen i övrigt i framtiden kommer att fästa vid deras moraliska ideal och försök att vara ledare och framföra eller inverka på policyförslag. Om dollarn på grund av landets fossilpolitik försvagar sin ställning som världens reservvaluta, kommer också USAs starka ställning att undergrävas.
Utländska halv- eller heldiktaturer påverkar FN-beslut redan idag på många sätt. Beslut, som också påverkar demokratier, kan fattas av majoriteter, som tillkommer på grund av stöd från diktaturer. Detta är upprörande, och inga fördelar med att FN existerar kan göra detta acceptabelt. Karaktären av medlemsstaterna gör också att den faran ökar, när Kinasinflytande, som redan är betydande, kommer att alltmer växa och påverka röstningar i generalförsamlingen. Kinas ledarroll för inte bara halv- och heldiktaturer utan även för länder, som har ett visst ekonomiskt beroende till landet eller allmänt ogillar väst, ökar. De beslut negativa för västländerna, som då kan komma att fattas i generalförsamlingen, kan idag naturligtvis stoppas i säkerhetsrådet. Men dess funktion i det avseendet diskuteras liksom frågan om själva säkerhetsrådets sammansättning. Frankrikes och Storbritanniens permanenta platser där kan synas osäkra, när världens nu största stat befolkningsmässigt – Indien – inte har sådan position, och inte heller Indonesien.
Sverige och de västerländska demokratierna bör därför lämna FN, och kan då bilda Demokratiernas Förenta Nationer (DFN). I denna kan man utan att påverkas av olämpliga stater behandla frågor, där det finns behov av internationell samverkan.
Förhoppningsfullt kommer asiatiska och latinamerikanska demokratier också att lämna FN och bli medlemmar i DFN. Organisationen ska inte syssla med försök att etablera en styrning av medlemsstaternas utrikes- och inrikespolitik. Av formella skäl kanske några demokratier, som är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, att en tid vilja kvarstå också som medlemmar i FN för att hindra olyckliga beslut där (såvida man inte avtalsmässigt kan eliminera olika hot). Samarbete mellan DFN och Diktaturernas FN kan naturligtvis ske, om och när intresse finns beträffande vissa områden. Utan västlig finansiering kommer dock aktiviteten i Diktaturernas FN att bli låg.
Ifall en världsregering växer fram
De globala organisationernas ledningar kommer av flera skäl inte att vilja begränsa medlemskapet i VO till demokratier. Men om demokratierna inte lämnar FN och diktaturer godkänns som medlemmar i en VO, som blir basen för ett framtida världsparlament och en världsregering, ökar farorna exponentiellt för demokratiska länder. Beträffande den framtida lagstiftande och verkställande globala staten beror naturligtvis en hel del på det avtal, som inledningsvis slutes mellan de enskilda nationerna och denna. Men värdet av ett avtal är mycket diskutabelt i det långa loppet, om medlemmar tillåts vara auktoritära stater eller ha betydande svagheter i demokratiskt avseende. Detta läge antas huvudsakligen gälla i den följande diskussionen. Eftersom medlemsstaterna naturligtvis på väldigt många sätt blir mycket beroende av VO, och om man dessutom låter denna överta militära och vissa polisiära funktioner, växer riskerna enormt.
Man kan då inte lita på att i krissituationer eller på längre sikt inte auktoritära beslut och för Väst olämplig politik kommer att styra VO och därmed demokratierna. Risken för en historisk snedvridning av all mänsklig utveckling blir hög. Skillnaden i ekonomisk utveckling medför, att politiker även i demokratiska utvecklingsländer lätt kan skapa ett folkligt motsatsförhållande till de mogna industriländerna det vill säga främst västliga demokratier. Och det kommer alltid att finnas majoriteter för mycket större ekonomisk hjälp från västländerna, att få överta viktiga industrier från dem och så vidare. Med hjälp av en världsregering med redan från början socialistiska böjelser kommer detta på sikt vara svårt att hindra.
Sveriges ställning
Om vi begränsar oss till svenska politikers förmåga att påverka de inledande författningsförhandlingarna och starkt bevaka och bevara svenska intressen finns all anledning till pessimism. Det beror inte bara på vår ringa storlek (1 promille av världens befolkning) och att den då troliga federala EU-staten sköter förhandlingarna även för oss. Med tanke på att många av våra politiker har politiken som en levnadskarriär, skiljer sig deras intressen från väljarnas. Proffspolitiker har ju visat sig av karriärhänsyn vara mycket mera intresserade av globalism och de framtidsutsikter gällande kommande anställningar den politiska globaliseringen skapar. De har helt enkelt andra mål än de svenska väljarna på grund av denna form av korruption. Så om sådana förhandlingar blir aktuella, kommer avtalet nog att för Sveriges del bli avsevärt mycket sämre än frihetligt och nationellt inriktade personer önskar. Men naturligtvis beror risken att ett sådant avtal överhuvudtaget slutes på andra demokratiers syn och agerande.
Kina och USA
Kina har hegemoniska mål och ser sig som en framtida världsledare. Det finns inga realistiska tecken på att landet inom en rimlig framtid blir en demokrati. Det finns heller ingen grund att tro, att landet skulle ändra sin inställning p g a att en världsstat bildas. Man ser sig ju som det land, vilket i framtiden bestämmer världens öde. USA kommer å sin sida finna, att dess konstitution lägger hinder i vägen för deltagande i en världsstat. Man får dock inte underskatta demokraternas försök att modifiera konstitutionen från 1787. Deras försök att ändra denna måste lyckas för att ett medlemskap i den tänkta VärldsOrganisationen (VO) ska vara möjligt.
Alternativet är, att Kina och/eller USA lämnas utanför en världsstat på grund av oförenliga krav under förhandlingarna. Världens socialister försöker då ändå skapa denna för att förverkliga sin dröm fast i en reducerad omfattning. Man kan mycket väl lyckas med det. Fyra alternativ finns, eftersom antingen Kina och/ eller USA kan ingå i den nya VO. Men även om USA ingår och Kina står utanför, innebär själva beslutsstrukturen och karaktären av många medlemsstater i VO avgörande problem. Såvida de ingående staterna inte är pålitliga demokratier med tillräckligt höga krav på mänskliga rättigheter finns ingen anledning att tro, att en överenskommen författning med garantier för frihet och demokrati och så vidare kommer att respekteras i längden. I Kina och andra diktaturer ses författningar bara som kulisser utan betydelse. Men det finns också andra skäl mot ett medlemskap.
Att avstå från svensk suveränitet
Den troliga övergången tidigare till ett federalt EU innebar för Sverige, att värdet av den svenska demokratin föll dramatiskt, eftersom den svenska självbestämmanderätten i stor utsträckning eliminerades. Sverige med en femtiondedel av EUs befolkning betyder föga för de beslut som fattas, och vi skulle vid för oss oattraktiva förslag inte kunna göra mycket. En federal EU-stat erbjuder svenskarna en helt undermålig version av demokrati. En rättighet, som medborgarna i en (medlems)stat bör ha, är nämligen att de ska kunna delta i fria val, där de verkligen tillsammans utövar något nämnvärt inflytande över statens styrning. Så kommer inte att vara fallet i EU. Vi erbjuds alltså en mindervärdig version av demokrati. Därmed blir de allra flesta beslut med all sannolikhet sämre – eller mycket sämre – för svenska folket än om besluten togs i svenska Riksdagen. Att samarbeta med andra mindre europeiska nationer är självklart, men är inget bra eller godtagbart substitut för egna beslut.
Eftersom Sverige (troligen) vid tidpunkten för VOs bildande under en period ingått i ett federalt EU, kanske någon påstår, att övergången till medlemskap i en världsstat med en världsregering inte betyder så mycket. Det är dock felaktigt: EUs medlemsstater är demokratier till skillnad från VOs och kan inte vara något annat. Det finns därför ändå något skydd för friheten. Den kulturella gemenskapen med européer är också avsevärt mycket högre än den med de flesta asiatiska eller afrikanska nationer. Kraven på ekonomisk hjälp kommer inte att vara obetydliga från sydeuropeiska regeringar i ett federalt EU, men är dock begränsade jämfört med kommande krav från utvecklingsländerna.
En global stat, som enligt vårt antagande tillåter diktaturer som medlemmar, bör inledningsvis vara ett definitivt hinder för Sverige och andra demokratier att överhuvudtaget förhandla om medlemskap. Men vad även formellt demokratiska medlemsstater i Afrika, Latinamerika och Asien kan planera tillsammans, vilket skadar människors rättigheter i västländerna, vet vi inte. Många av de länderna styrs av personer med en mycket kritisk syn på Väst. Och marxistiska och islamska åskådningar förekommer naturligtvis. Demokratier med brister överstiger också i antal och andel av världsbefolkningen mycket kraftigt de fulla demokratierna, och många av de förra bör säkerligen inte tillåtas i ett demokratiskt FN. Men ledarna för den globalistiska rörelsen kommer att motsätta sig en mycket begränsad världsstat, och intresset för en sådan torde vara begränsat.
Ett federalt EU kommer sannolikt vid bildandet ha bestämmelser, som tillåter medlemmar att lämna organisationen. Man kan hoppas på, att organisationen sedan i fortsättningen är så anständig, att rätten kan nyttjas. Tidigare beslut, där medlemsstater ingår stora framtida förpliktelser till EU, hindrar praktiskt sett också utträde. Men den metoden är också ett sätt idag att praktiskt sett framtvinga ett framtida medlemskap. Men även om vi tror på utträdesrätten för en medlemsstat inom EU, torde en världsregering med sin makt troligen vara betydligt mera diktatorisk. Möjligheten att ekonomiskt exploatera stater minskar ju vid utträde. Även om en utträdesmöjlighet finns formellt, kan VO senare utforma regler, som gör utträde i praktiken omöjligt. En förändring av världens handelsvillkor kan äventyra allt. Stater, som från början inte är medlemmar, lämnas däremot kanske i fred.
Att ingå i ett exekutivt världssamfund med parlament och regering, som har väsentlig beslutanderätt över medlemsstaterna, innebär en fortsättning av reduktionen av svenskt självbestämmande. Särskilt om diktaturer är medlemsstater, kommer väsentliga frihetliga rättigheter att successivt bli hotade. Stadgan om mänskliga rättigheter kommer i realiteten inte att verka länge i en världsstat (se nedan) alldeles oavsett framförhandlade regler vid bildandet. Under antagande att Kina och USA inte ingår i VO och ifall diktaturer inte tillåts, kommer sannolikt de största staterna i Asien och Latinamerika att bestämma politiken i väsentliga frågor (större delen av koalitionen av muslimska stater antas i detta fall inte vara medlemmar). Eftersom socialism (och kompiskapitalism) genomsyrar så många av utvecklingsländernas ekonomier, kommer europeiska och andra socialistiska demokratiska regeringar att finna en intressegemenskap med sådana länder och bli ett ideologiskt stöd för världsregeringen, som med tanke på medlemmarna blir klart vänsterinriktad. De europeiska socialistregeringarna kommer också att använda VO för att i sina europeiska hemländer genomföra de socialiseringar, som man tidigare inte kunnat genomföra med hjälp av nationella val. Detta är möjligt, så länge dessa socialistregeringar inte röstats bort i sina hemländer.
Det är tvivelaktigt, om regler i den kommande Världsorganisationens Författning kommer att kunna vara något hinder för senare försök att etablera socialism i världen. Så många stater, som inte är rena diktaturer, tillämpar vanemässigt eller vid behov socialistiska policies. Frågan är särskilt aktuell, eftersom i vårt land. Det finns i denna successiva politiska globalisering så många faror för Sverige, att alla steg i den riktningen är okloka. Som medlem i en VO kommer man till exempel sannolikt inte kunna utforma en restriktiv invandringspolitik, även om en sådan är djupt folkligt förankrad Folkomflyttning – och särskilt inriktad mot länder, som visar separationstendenser kan i mycket hindra möjligheterna för självständighetsrörelser där. Men det är bara en av många effekter. Det måste för all politisk medverkan i internationella statsorganisationer vara helt klart, att nationen och medborgarnas frihet och levnadsvillkor inte på något vis kan försämras, och att demokratin inte försvinner De villkoren kan varken ett federalt. EU eller en VO uppfylla. Index socialism visserligen är helt underlägset som ekonomiskt system, men är helt överlägset som kontrollsystem över befolkningar. Därför kommer socialism så småningom att bli ett nödvändigt system i de flesta västerländska länder för att hålla motståndsrörelser mot VO i schack.
VOs överlevnad kommer därvid att ha absolut prioritet jämfört med ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, som ju kommer att drabbas mycket hårt av förändringen av det ekonomiska systemet. Dessutom kommer industrier att av VO styras över till utvecklingsländerna på sådant sätt, att västdemokratierna blir beroende av dessa beträffande viktiga produktområden, mat etcetera. Väst kommer successivt att göras oförmöget att försvara sitt oberoende och sin frihet alldeles oberoende av reglerna för det militära försvaret.
Att inte utgöra något mera än 1,5 promille (vi antar att USA och Kina ej är medlemmar) av VOs befolkning innebär, att Sverige politiskt inte kommer att betyda något. Och EU utgör samtidigt mindre än 7 procent av VOs befolkning. svensk reell beslutande demokrati avslutas i huvudsak redan vid acceptansen av EU som federal organisation, men detta skulle nu ytterligare bekräftas i VO. Samtidigt uppkommer nya betydande risker för friheten i vårt land.
Det finns i denna successiva politiska globalisering så många faror för Sverige att alla steg i den riktningen är okloka. Som medlem i en VO kommer man sannolikt inte kunna utforma en restriktiv invandringspolitik, även om en sådan är djupt folkligt förankrad. Folkomflyttning – och särskilt inriktad mot länder som visar separationstendenser – kan i mycket hindra möjligheterna för självständighetsrörelser där. Men det är bara en av många effekter. Det måste för all politisk medverkan i internationella statsorganisationer vara helt klart, att nationen och medborgarnas frihet och levnadsvillkor inte på något vis kan försämras, och att demokratin inte försvinner. De villkoren kan varken ett federalt EU eller en VO uppfylla.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade år 2017 boken Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila Välfärds-Staten. Han arbetar idag som medborgarjournalist.